Tröttheten tar över

Ja nu har det gått fyra veckor sen förlossningen och jag hade hoppats på att jag skulle ha kommit över den värsta tröttheten, men det verkar inte vara riktigt så… Att vara vaken varje natt och sen försöka sova bredvid ett spädbarn med hur många läten som helst är ingen dans på rosor. Och då vet jag att jag har det lugnt i jämförelse med de mammor som ammar. Lars hjälper mig med matningar så jag får sova lite längre perioder så jag är ändå lyckligt lottad. Men min kropp vill bara sova och det vill definitivt inte vår älskade treåring.
Och på måndag så börjar prövningarna då kommer Alde att bli ett 15-timmarsbarn på dagis och jag ska vara den roliga mamman måndagar och fredagar. Måndagar kommer jag att utnyttja öppna förskolan och förhoppningsvis kan vi leka en del med vår granne som också är ett 15-timmarsbarn.

Det jag har lyckats med i träningsväg är att ta promenader medans Alde är på dagis, vissa dagar nästa en mil andra dagar 4-5 km. Som en duktig tös lyckas jag i alla fall göra bäckenbottenövningarna 2-3 gånger per dag och det är ju ett måste om jag ska kunna löpträna till våren. Just nu känns det som om jag måste komma igång med träningen annars kommer jag inte att orka vardagen. Får helt enkelt sätta mig och planera hur mina veckor ska se ut, få ordning på matsedlar så att mat inte blir ett problem, och lägga in träningstid dels när Alde är på dagis och sen nån kväll i veckan där jag inte behöver ha kol på några barn alls. Kanske dags att koppla in PT-Louise, min granne som är inriktad på träning efter graviditet.
Giv mig styrka så jag orkar komma igång och få rutin så jag får min ork tillbaka!

Tiden efter förlossningen

Det har gått 16 dagar sen vi gick igenom förlossningen när Runa kom till världen. Och jag hade hoppats att det skulle ha varit enklare än vad det har varit. Efter Aldes förlossning så gick jag igenom en depression och det gör jag den här gången också, men det gäller inte bara hormonkriget i kroppen den här gången.

Fem dagar efter Runa kom så fick vi reda på att en familjemedlem har en svår form av cancer, läkarnas dom är att hon bara har fram till jul att leva. Det är svårt att greppa och det känns som om marken har försvunnit under våra fötter. Matlusten är borta, tårarna kommer när jag minst anar det och det är svårt att hantera allt. Hon kommer snart att börja få cellgifter, förhoppningsvis svarar hon på behandlingen så att cancern går tillbaka så hon kan få några år till. Hoppas gör vi i alla fall.
Det här tillsammans med att mina hormoner och känslor hoppar omkring gör det jobbigt att orka med just nu. Lars har haft sina 10 pappadagar och gick till jobbet i morse så nu måste jag få ordning på vardagen. Ett barn som ska till dagis och ett barn som inte klarar sig om inte jag finns i närheten.
Nu låter det som om jag inte gillar att vara mamma och så är inte fallet, men för mig är det viktigt att räcka till och än så länge känns det inte som om jag gör det. Jag är medveten om att det bara har gått två veckor och att jag inte borde ställa så höga krav på mig själv. Men det är så här att vara jag, det är absolut en av mina värsta sidor och något jag försöker jobba på men i den här situationen så är det svårt att jobba med just den här biten det är liksom för mycket som händer samtidigt.

Trots allt runt omkring så försöker jag hitta tid att fokusera på mig en stund. Bäckenbottenträningen går bra, det märks att jag tränade bäckenbotten under hela graviditeten, det var mycket lättare att hitta rätt muskler denna gången jämfört med förra. Å andra sidan så sprack jag mycket mer föra gången och hade många stygn i underlivet.
Jag har även börjat lite med Olga Rönnbergs andningsövningar för att återfå kontakten med magmuskelaturen. De är riktigt jobbiga och det känns att de tränar det område som behöver det bäst. Just nu kan jag knappt sitta med rak rygg när vi äter för att jag inte har några muskler som hjälper till…

Japp, så ser livet ut för den nyblivna tvåbarnsmamman… Känslor överallt, lycka, glädje, sorg, oro.
Och nu är det dags för lite mat till Runa och sen hämta Alde på dagis, vardagen fortsätter.

Nu är bebis ute!

Ja, vår lilla flicka kom den 31:e augusti kl 00:33, vägde 3600g och var 52 cm lång. Otroligt lik sin storasyster.

VARNING för förlossningshistoria!

På morgonen den 30:e så ringde jag min mamma som bor i Lindesberg och sa till henne att det var dags att styra bilen mot götet. Lars skulle på kick off med sitt jobb så han behövde inte åka hemifrån på morgonen utan kunde lämna Alde på dagis. Så jag gick omkring här och hade förvärkar, min bästa vän och barndomskamrat kom hit och tittade till mig vid 13-tiden. Hon jobbar inom ambulansen och det kändes ju skönt att bli tilltittad lite. 🙂
Vid 14 kom mamma. Och kl 15 åkte vi och hämtade Alde på dagis. Det var lite tungt men hon tyckte det var roligt att mormor hade kommit och tack och lov för det…
Lars ringde och kollade läget lite senare, då skulle de ut och åka båt och skulle komma i land igen efter ett par timmar. Helt ok så jag, det kommer ingen unge på några timmar än. Tre timmar senare ringde jag till Lars och bad honom komma hem, så han var hemma straxt efter kl 20. Och då hade jag precis pratat med Förlossningen på Östra och fått förklarat att det var fullt just nu… Så då sa jag att det funkar ett tag till utan lustgas och värkarna var oregelbundna mellan 4-8 min.
Kl 20:45 ringde jag igen, och då hade de plötsligt fått lite plats… Så Lars slängde i sig en matlåda (jag ringde tydligen precis innan de skulle få in maten…) och så åkte vi i.
Det visade sig att det fanns plats men det var dåligt med barnmorskor, så vi blev flyttade till specialförlossningen. Och tro det eller ej men där fick vi samma barnmorska som förlöste Alde… Vad är oddsen!?

Så de skrev in oss 21:30 och kopplade upp mig för att kolla så barnets hjärta slog bra och att mina värkar såg bra ut. Efter de var bortkopplade fick jag börja missbruka lustgasen. Jag kände att värkarna var väldigt effektiva och Britt-Inger kollade hur öppen jag var, 4 cm. Efter det här så har jag inte så mycket minnesbilder. Värkarna blev plötsligt otroligt kraftiga och jag ber om EDA. Nu kommer fakta från min journal då jag inte har någon tidsuppfattning. Bedövningen läggs 23:45, kl 00:20 går vattnet och flickan är född 00:33… Jag hade tydligen öppnat mig från 4 till 10 cm på 1½ timme. Det var lite väl fort men barnmorska höll emot och coachade mig så att jag inte behövde sy mer än några få stygn.

Så plötsligt vid halv ett, natten mot lördag så höll jag i vår andra dotter. Det första jag säger är: ”Kolla, det är ju Alde”.

Efter det obligatoriska toalettbesöket så rullas vi ned till BB, delat rum så Lars kunde inte sova över, utan han åkte hem kl 4 på morgonen.
Vid 12-tiden fick hon en OK-stämpel utav barnläkaren och kl 14:30 var vi hemma.

Nu är flickan 9 dagar gammal. Och hennes fullständiga namn är Runa Lova Larsdotter Forsberg Sander.