Vardagen

Ja då har jag väl kommit in i vardagen. Alde har gått sin första 15-timmars vecka på dagis och Runa hänger bara med, vaken, sovande, gråtande. Hon har inga val den lilla.
Idag är Alde hemma och vi har haft en väldigt lugn dag. Just nu kollar hon på Tingeling och jag väntar på att Runa ska vakna och vilja ha mat. Det är det här som är lite frustrerande, det är liksom ingen idé att börja på något för hon kommer att vilja äta så fort hon vaknar. Men det är väl bara att fortsätta att ta det lugnt en stund till. 🙂

Vardagsmotionen går bra, det blir mer motion när Alde är på dagis för då går vi tillsammans dit och sen fortsätter jag på en längre promenad i lite snabbare tempo. Jag går mellan 5-8 km om dagen. Jag är fortfarande öm i ärrvävnaden i underlivet vilket gör att jag väntar ett tag till med träning. Och jag har slarvat jättemycket med Olgas andningsövningar, fy på mig… Ja blir faktiskt lite besviken på mig själv när jag tänker efter, det tar ju ingen tid alls att göra dem. Men bäckenbottenövningarna slarvar jag inte med.

Ett annat projekt jag håller på med är att trassla ut mina dreadlocks. Jag gillar dreads jättemycket men jag tyckte inte om hur löshåret såg ut. Ska jag har dreads igen så ska jag låta håret växa ut så jag bara har mitt hår. Det tar ungefär 15-20 min per dread och jag hade 38 stycken, och nu har jag 17 stycken kvar… Japp, det tar sin tid. Men jag tackar mamma och pappa för fantastisk kvalité på mitt hår för det är knappt skadat. Så nu ska jag låta håret vila ett tag och sen ska jag beställa tid hos min frisör Camilla på Hair Art här i Göteborg och få en rolig frisyr igen. Jag har faktiskt saknat henne. 🙂 Och nu är det bara att hitta en ny frisyr, ROLIGT!

Jaha nehe, då ska jag komma på någon middagsmat då. Kollar väl min favvosida för det http://www.vadfanskajaglagatillmiddag.se/

Tiden efter förlossningen

Det har gått 16 dagar sen vi gick igenom förlossningen när Runa kom till världen. Och jag hade hoppats att det skulle ha varit enklare än vad det har varit. Efter Aldes förlossning så gick jag igenom en depression och det gör jag den här gången också, men det gäller inte bara hormonkriget i kroppen den här gången.

Fem dagar efter Runa kom så fick vi reda på att en familjemedlem har en svår form av cancer, läkarnas dom är att hon bara har fram till jul att leva. Det är svårt att greppa och det känns som om marken har försvunnit under våra fötter. Matlusten är borta, tårarna kommer när jag minst anar det och det är svårt att hantera allt. Hon kommer snart att börja få cellgifter, förhoppningsvis svarar hon på behandlingen så att cancern går tillbaka så hon kan få några år till. Hoppas gör vi i alla fall.
Det här tillsammans med att mina hormoner och känslor hoppar omkring gör det jobbigt att orka med just nu. Lars har haft sina 10 pappadagar och gick till jobbet i morse så nu måste jag få ordning på vardagen. Ett barn som ska till dagis och ett barn som inte klarar sig om inte jag finns i närheten.
Nu låter det som om jag inte gillar att vara mamma och så är inte fallet, men för mig är det viktigt att räcka till och än så länge känns det inte som om jag gör det. Jag är medveten om att det bara har gått två veckor och att jag inte borde ställa så höga krav på mig själv. Men det är så här att vara jag, det är absolut en av mina värsta sidor och något jag försöker jobba på men i den här situationen så är det svårt att jobba med just den här biten det är liksom för mycket som händer samtidigt.

Trots allt runt omkring så försöker jag hitta tid att fokusera på mig en stund. Bäckenbottenträningen går bra, det märks att jag tränade bäckenbotten under hela graviditeten, det var mycket lättare att hitta rätt muskler denna gången jämfört med förra. Å andra sidan så sprack jag mycket mer föra gången och hade många stygn i underlivet.
Jag har även börjat lite med Olga Rönnbergs andningsövningar för att återfå kontakten med magmuskelaturen. De är riktigt jobbiga och det känns att de tränar det område som behöver det bäst. Just nu kan jag knappt sitta med rak rygg när vi äter för att jag inte har några muskler som hjälper till…

Japp, så ser livet ut för den nyblivna tvåbarnsmamman… Känslor överallt, lycka, glädje, sorg, oro.
Och nu är det dags för lite mat till Runa och sen hämta Alde på dagis, vardagen fortsätter.

Nu är bebis ute!

Ja, vår lilla flicka kom den 31:e augusti kl 00:33, vägde 3600g och var 52 cm lång. Otroligt lik sin storasyster.

VARNING för förlossningshistoria!

På morgonen den 30:e så ringde jag min mamma som bor i Lindesberg och sa till henne att det var dags att styra bilen mot götet. Lars skulle på kick off med sitt jobb så han behövde inte åka hemifrån på morgonen utan kunde lämna Alde på dagis. Så jag gick omkring här och hade förvärkar, min bästa vän och barndomskamrat kom hit och tittade till mig vid 13-tiden. Hon jobbar inom ambulansen och det kändes ju skönt att bli tilltittad lite. 🙂
Vid 14 kom mamma. Och kl 15 åkte vi och hämtade Alde på dagis. Det var lite tungt men hon tyckte det var roligt att mormor hade kommit och tack och lov för det…
Lars ringde och kollade läget lite senare, då skulle de ut och åka båt och skulle komma i land igen efter ett par timmar. Helt ok så jag, det kommer ingen unge på några timmar än. Tre timmar senare ringde jag till Lars och bad honom komma hem, så han var hemma straxt efter kl 20. Och då hade jag precis pratat med Förlossningen på Östra och fått förklarat att det var fullt just nu… Så då sa jag att det funkar ett tag till utan lustgas och värkarna var oregelbundna mellan 4-8 min.
Kl 20:45 ringde jag igen, och då hade de plötsligt fått lite plats… Så Lars slängde i sig en matlåda (jag ringde tydligen precis innan de skulle få in maten…) och så åkte vi i.
Det visade sig att det fanns plats men det var dåligt med barnmorskor, så vi blev flyttade till specialförlossningen. Och tro det eller ej men där fick vi samma barnmorska som förlöste Alde… Vad är oddsen!?

Så de skrev in oss 21:30 och kopplade upp mig för att kolla så barnets hjärta slog bra och att mina värkar såg bra ut. Efter de var bortkopplade fick jag börja missbruka lustgasen. Jag kände att värkarna var väldigt effektiva och Britt-Inger kollade hur öppen jag var, 4 cm. Efter det här så har jag inte så mycket minnesbilder. Värkarna blev plötsligt otroligt kraftiga och jag ber om EDA. Nu kommer fakta från min journal då jag inte har någon tidsuppfattning. Bedövningen läggs 23:45, kl 00:20 går vattnet och flickan är född 00:33… Jag hade tydligen öppnat mig från 4 till 10 cm på 1½ timme. Det var lite väl fort men barnmorska höll emot och coachade mig så att jag inte behövde sy mer än några få stygn.

Så plötsligt vid halv ett, natten mot lördag så höll jag i vår andra dotter. Det första jag säger är: ”Kolla, det är ju Alde”.

Efter det obligatoriska toalettbesöket så rullas vi ned till BB, delat rum så Lars kunde inte sova över, utan han åkte hem kl 4 på morgonen.
Vid 12-tiden fick hon en OK-stämpel utav barnläkaren och kl 14:30 var vi hemma.

Nu är flickan 9 dagar gammal. Och hennes fullständiga namn är Runa Lova Larsdotter Forsberg Sander.

Mage, mage, mage

Japp, nu börjar det bli lite tjatigt att bära omkring på magen. Halsbrännan blir bara värre men igår åkte jag till Apoteket så jag fick prova en annan variant mot min bränna. Galvison heter den och det funkade bra hela natten, så nu vaknar jag bara när jag måste röra på mig. Det värker i bäckenet och drar något fruktansvärt i magen när jag försöker byta ställning. Jag sover nu med två kuddar under huvudet, en mellan knäna och en som ligger under magen (jag sover på sidan).

Jag bjuder på en bild idag, vecka 37+4. Min dotter är född 38+5, hoppas jag slipper gå längre den här gången. Jag känner mig redo för barn nr 2. Eller ja, vi har lite att göra i helgen men efter söndag eftermiddag så är det fritt fram. Haha! Har inget hänt till slutet av nästa vecka tänker jag åka till Mona, hon är massös och vill gärna prova ett par punkter som masseras när en person vill få förlossningen att starta. Det hade ju varit grymt roligt att prova. 🙂

Alde är på dagis 9-15 på dagarna och det är så skönt. Hon kommer hem och är glad, hon har busat och ätit så det är bara att roa henne ett tag och fixa middag sen är Lars hemma och kan hjälpa till. Igår lastade Lars en släpkärra med skräp och i kväll så får han åka och slänga, känns fantastiskt att bli av med skräp som vi samlat på oss under sommaren. Och medan Lars lastade så satt jag och fikade med grannarna, och Alde lekte med Albin (3½ år) och Hilda (3 år i december), där har vi fördelen med att bo i ett radhus område. Men jag känner mig färdig med att bo i stan. Mer om detta en annan dag, det finns planer men inget jag delar med mig av än.

Så nu ska jag ta tag i dagens heta fråga, vad i all världen ska jag laga för middag ikväll.

Lugnet är här

I söndags kom vi hem från Gotland. Det var en trevlig vecka men det blev lite långtråkigt då jag inte orkade att vara med på saker som jag brukar vara med på. Trix-eldshow exempelvis… Jag kan säga att jag satt inne varje kväll med Alde sovande bredvid mig, det kan bli lite tråkigt i längden. Men vi hade bra väder nästan hela veckan, vi bjöd Alde på ponnyridning, vi åkte Blågula-tåget runt Visby, massa gott att äta, hon älskade att vara nere vid vattnet och greja med alla fina stenar. Hon hade det hur bra som helst.
Men när vi sa att vi skulle sätta oss i bilen och åka hem så var hon helt klart redo för hemfärd.

I måndags var första dagen på förskolan, och jag var med i 30 min sen sa hon att jag kunde gå. Goa unge, hon klara sig bra den unga fröken Alde. Förskolan och jag hade en dialog under förra veckan och kom fram till att Alde får vara på dagis varje dag 9-15 fram till förlossningen, och känner jag mig väldigt trött eller har ont så får hon vara där längre. Jag tror inte vi kan ha bättre personal än så.

Igår var det studiedag så Alde och jag hade en dag som vi kunde göra vad vi ville med. Vi åkte till Emmaus och köpte en gammal byrå, och sen Tapetgallerian och köpte färg och en tapet bård. Så nu ska jag slipa lite sen ska vi fixa till den så Alde får en fin byrå till sitt rum. Den byrån hon har nu kan man nämligen vika ned och få ett skötbord utav och det bordet behöver vi ju snart igen. Men Alde var så nöjd när hon fick välja vad hon skulle få och vilken färg det ska vara.

Just nu sitter jag bara här och skriver, det är helt tyst förutom tvättmaskinen som går nere i källaren. Det känns skönt att bara vara lite samtidigt som jag kan disponera tiden lite som jag vill. Idag har jag fört över bilder till min nya externa hårddisk till exempel. Sen ska jag sätta mig och göra i ordning ett USB-minne till grannarna med alla de korten som jag har tagit på deras son Albin som är Aldes ”bästa kompis”.

Men nu är det dags för lite lunch, sen blir det vila, sen lite slipning och där nånstans är säkert klockan 15 så då är det dags för Alde att komma hem. Dagarna går… 🙂

Vecka 32

Den här veckan är speciell. Nästan varje år v 32 så är vi på Gotland och besöker Medeltidsveckan. Det har blivit en stående punkt under vår semester. Och i år är det här den sista semester veckan. När vi kommer hem så ska jag fixa det sista och vila inför kommande förlossning.

Men just i detta nu så finns det inte så mycket som kan få oss ur balans. Alde springer och leker med de andra barnen (vi känner fler familjer som är här), hon är barfota, hon är skitig och för det mesta glad. Hon springer, busar, kastar sten i vattnet, träffar hundar, hon är helt enkelt väldigt glad. Vi har en liten skrinda som vi har med oss, där kryper hon in och sover middag eller bara myser om hon känner för det. Och idag har hon ätit hur mycket mat som helst, jag funderar på vart det tar vägen någonstans…

Just nu så sitter jag vid köksbordet i den lägenhet som vi hyr denna veckan, Alde ligger och sover, Lars är ute med våra vänner. Jag har fönstret öppet och hör musik (säckpipa, skalmeja, vevlira och trummor) från Bistra Haren, en medeltida krog med långbord utomhus under deras väldiga valnötsträd. Människor skrattar, roar sig och äter god mat. Det är härliga ljud att slappna av till.
Annars har vi haft en långsam dag, tagit allt i vårt tempo. Jag har inte vilat under dagen idag och känner mig sugen på att besöka kudden ganska snart. Fötterna är svullna, ryggen är trött och ögonen vill slutas för en stund. Ska ta mig lite te och smörgås innan.

Bara fogarna håller ihop så kommer den här veckan att bli helt fantastisk.

Vila med treårstrots?

Ja det kan funderas på… Jag är nu höggravid och är hemma med Alde som nu har slagit till med att starta sin treårstrots på riktigt. Tålamodet jag brukar ha är som bortblåst. Värmen och graviditeten tar på mig ordentligt nu, fötterna blir som bollar på kvällarna. Jaja, det är ju inte så att jag inte klarar mig men ibland så behöver jag få klaga lite, det hör ju människan till. 🙂

Helgen som gick så var vi uppe i ett gammalt torp i Värmland, ligger i närheten av Lundsberg. Det är Lars familjs torp och det är väldigt mycket att fixa med där uppe. Men innan taket är fixat så tänker jag inte lägga ned så mycket tid på att fixa. Det här gången tog jag med mig min pappa. Vi hade en gård med mjölkkor och en massa mark förut så han har bra koll på hur avverkning ska ske. Så under helgen har han och Lars fällt gran som har skuggat huset. Det är fortfarande mycket kvar att fälla men det gjorde en del med det som vi tog ned nu.
Själv var jag mest stilla, min ischiasnerv fastnade och jag gick omkring och haltade. Så tråkigt, jag blir så rastlös. Men nu kommer vi inte att åka upp något mer i år, nu är det ju bara ca 6 veckor kvar till förlossning och efter medeltidsveckan på Gotland nästa vecka så kommer jag inte att vilja åka något mer.
V 33 då börjar min vila. Vi har en fantastisk tur så har en förskola som ser till våra behov. De kommer att ta Alde så mycket som jag känner att jag behöver fram till förlossningen. Så då kommer jag att kunna ta allt i min takt, dessutom vila när jag vill. Hoppas inte bebisen kommer allt för tidigt så jag inte hinner ta igen mig innan. 🙂 Alde var 8 dagar tidig.

Nej nu är det dags att aktivera barnet igen. Vi sov ända till klockan 9 i morse så idag är första dagen någonsin som hon inte sover mitt på dagen. Så just nu kollar vi lite på film för att ta det lite lugnt innan vi ska ut och busa med grannbarnen igen. Och vi vuxna får ta en fika. Ibland är det väldigt trevligt med radhus. 🙂

Musik

Hårdrock är det jag har lyssnat mest på sen jag började välja musik själv. Men redan i 3:an spelade jag blockflöjt och sen i 4:an fick vi välja själva. Då ville jag spela saxofon, men mina föräldrar hade inte råd med det utan det blev mitt andrahandsval istället nämligen tvärflöjt. Nu blir det inte att jag spelar så mycket längre då all tid går åt till familj och jobb men när jag var aktiv så var jag riktigt duktig.
Men i alla fall, hårdrock har ju varit den genre som har dominerat de senaste 20 åren. Och det finns så mycket bra! Min sambo och jag träffades på Sweden Rock Festival 2003 och sen dess har vi hängt ihop. Det året headlineade Twisted Sister och Whitesnake. Haha, det har varit många mycket bättre band efter det kan jag säga.

I år var vi på Bråvalla festivalen i Norrköping, där såg vi Rammstein för mig var det första gången jag såg dem. Och det var en upplevelse vill jag lova. Eldkastare, tung musik och en show som heter duga. Andra band som var grymma var In Flames, Danko Jones, Rival Sons, Stone Sour, Airbourne och Volbeat. Men sen var det ju den härliga reaggeartisten Kalle Baah, honom hörde vi bara för det var ett sånt skyfall när han spelade så vi satt faktiskt kvar i bilen. Men det lät grymt. 🙂
Sen så här i efterhand så har jag faktiskt lyssnat på ett par låtar utav Avicii, inte min musik egentligen men en låt har jag fastnat för och den kan du lyssna på nedan. Det kommer att bli en träningslåt för mig tror jag.

Jag ser slutet

Nu är det inte långt kvar. På fredag (19:e juli) är det jag som lägger in ett aoutsvar och går på mammaledighet. Planerat återkomst är 31 augusti 2014.

Vi är i mitten av sommaren, och det känns som om vi har hunnit med jättemycket. Både jag och Lars hade junisemester i år. Vi var i Lars torp i Värmland två vändor, Bråvallafestivalen i Norrköping, fixade ordning vår lilla radhusträdgård, lite småutflykter. Det var fantastiskt mysigt helt enkelt.
Sen jobbade han en vecka sen stängde dagis så han är föräldraledig med Alde nu, och på måndag är det min tur att vara ledig med henne i två veckor.
V 32 är det dags för medeltidsveckan på Gotland, 30-år jubileum i år, det kommer att bli roligt men troligtvis väldigt tungt för min del. Mina fogar är inte riktigt vad de har varit och jag räknar inte med att de blir bättre innan förlossningen.
V 36 är det beräknat att bebisen ska titta ut. Hm, det känns som om det kommer gå fort det här. 🙂

När vi väntade Alde så tog vi jättefina kort på oss som vi sedan gjorde tavlor av tillsammans med ett kort på Alde, hennes fotavtryck, namn och födelsedata och gav bort till mor- och farföräldrar. Väldigt uppskattat. Så idag är det dags att ta kort igen. En kompis till oss fotograferar, Lazy Art, och han ska få jobba lite med oss i eftermiddag.
Jag känner mig inte direkt snygg, men jag har i alla fall inte börjat bli så där vulgofet som jag blev i slutet av förra graviditeten. Haha, när jag kollar på kortet som togs innan vi åkte till BB vet jag inte om jag ska skratta eller gråta…

Här får ni se ett utav korten vi tog i augusti 2010.

Glädje och sorg

Den här graviditeten har kantats av sorg och glädje. Min mage rör sig och barnet däri mår bra, Det är en lycklig känsla. En utav mina grannar fick sin andra dotter på midsommarafton, glädje. En kompis i Halmstad fick en pojk i början av april, första barnet. Det lyser om henne, hon är lycklig.

En annan granne gick över tiden 7 dagar och under sista dygnet dör deras pojk, skulle ha blivit deras andra barn.
En vän fick snitta fram sina tvillingar i v 28 eftersom hon fått havandeskapsförgiftning. Den minsta pojken dog efter 4 dagar.
Ytterligare en kompis blev tvungen att få fram sina tvillingpojkar över 10 veckor för tidigt, i morse läste jag att den minsta pojken dog, även han 4 dagar gammal.
Den smärta och sorg som finns hos dessa familjer går inte att förstå. Mina hormoner gör att jag inte vill förstå att det kan hända, samtidigt som det är så verkligt. Min granne och mina vänner finns ju faktiskt och jag kan se deras smärta.

Jag låter tårarna rinna fritt och hoppas att sorgen dämpas. Hjärtan blöder.